Att sluta nian

Efter 10 hela år så är det helt plötsligt snart över. De flesta har jag träffat varje dag från förskolan till 9:an. Jag har funderat mycket och visst kommer jag att sakna min roliga, sinnessjuka klass. Men samtidigt blir det mer uppenbart när jag tänker på det - vi är alla helt olika. Av en slump hamnade vi hos samma lärare för 10 år sedan. När vi börjar på gymnasiet har alla valt att börja i en speciell klass. Där man träffar människor som har samma intressen som en själv. Jag känner mig fett pepp på att börja på gymnasiet. Äntligen få se något annat en min lilla miniskola.

Men jag är samtidigt orolig över att den nya klassen kommer vara sämre än den förra. För nu har man ju vant sig med sjuka, snackiga lektioner. Folk som brottas på golvet när vi egentligen ska läsa. När läraren är borta springer någon fram till cd-spelaren och sätter på någon dålig, gammal låt och dansar "sexigt" bredvid. "Oh, oh ,oh, it's magic! You knoooow!". Haha. Jag skrattar när jag tänker på det. Hela klassen sjunger med. Så kommer läraren in och den "sexiga" dansaren, som nu fått med sig två anhängare, gör bort sig helt. Ingen kan sluta skratta och får ingenting gjort resten av lektionen.

En helt vanligt dag med min klass.